Äventyr i Queenstown

Efter stopp i Wanaka kom vi fram till Queenstown.

Queenstown är en stad som växt med över 500% sedan Bobby var här för 15 år sedan. Det går inte att känna igen sig. Där det låg Bungyföretag förr ligger det nu Louis Vitton butiker. Japaner vimlar det av överallt.

Med detta i minnet är det ändå så att det är bekvämt med Queenstown om man gillar äventyr for detta skulle verkligen kunna kallas Äventyrarnas Disneyland. Tillrättalagt men "easy accesible".

Förutom att ströva omkring och bada satsade familjen på två aktiviter. Rafting på Shotover River eftersom detta var ett av de äventyr man kunde göra alla tillsammans. Vad vi missade när vi anmälde oss var att det riktiga äventyret låg i att ta sig dit.

Vi körde i en en inte alltför nyligen besiktigad buss över ett bergspass och sedan nedför en grusväg där man bara ibland med knapp marginal fick rum med båda hjulparen. Det var i stort sett under 20 minuter hela tiden 100 meter stup vid sidan om vägen och det känns bara löjligt att säga att det naturligtvis inte fanns några vägräcken.

Denna grusväg i lösgrus/sandlådegrus skulle nog inte kunna exstistera i Sverige. Jag tror faktiskt att den skulle vara förbjuden av kommuner och vägverk även om det var en privat väg.

Vägen förr och nu..vad tror ni ?? Någon som vågat åka ??

Nåja, vi överlevde uppenbarligen även om mormor inte mådde bra av detta, Åsa hade sin första höjdskräcksupplevelse och Thomas hade aldrig hade varit med om någonting liknande innan.

Väl framme byttes det om till våtdräkter och flytvästar. Vi försågs med paddlar och sattes i en stor gummiflotte. Vi paddlade och åkte igenom forsar och lite lugnare vatten. Av och till när forsarna var mindre fick vi alla hoppa i och flyta med i strömmarna/forsarna.

Rafting gänget

Vi stannade vid en klippa för att göra "the rock jump". Ca 2 till 3.5 meter hopp ned i den strömmande floden beroende på varifrån man hoppade.

Maja gör the "the rock jump", ca 3 m upp

Theo var den yngsta någonsin !! som gjorde detta och morfar Thomas vara nära att bli den äldsta. Innan ni anmäler oss till barnavårdsnämnden så var det så att Bobby tog emot Theo i floden.

Så här såg det ut ungefär..

Dagen efter försökte halva gänget flyga in till Fjordland eftersom det är så extremt långt att köra dit. Tyvärr blåste det för mycket nere i Fjordland så den dagen spenderade vi istället med att utforska guldgrävarstaden Arrowtown, lite vingårdar, den ursprungliga Bungy bron (Kawarau)och ytterligare några inspelningsplatser från Sagan om Ringen (the Ford of Bruinen).

Sedan blev det dags for Canyoning för Bobby, Åsa och Moa. De andra var för små för att få följa med. Vi försågs ännu en gång med våtdräkter och flytväst men också med klätterselar etc,

Vi gav oss iväg i en ravin där vi omväxlande simmade, gick, hoppade, åkte, klättrade och hissade oss fram. Resan bästa upplevelse tyckte vi.



Moa var enormt modig och imponerade på alla med att åka rutschkana baklänges nedför stenarna, gå nedför lodräta väggar samt hoppa 6m hoppet ned i den lilla "streampoolen". Vi har rörliga bilder på detta också.

Moa hoppar...!!

Bobby klättrar upp...

Tre dagars intensivt upplevande. Nästa etapp blir bil över alperna och Westlands. Tyvärr fick Fjordlands skippas men det är möjligt att familjen Tingstedt återkommer dit under hösten.

Lake Tekapo och Mt Cook

Efter Kaikoura körde vi vidare mot syd. Stannade i ganska charmiga Christchurch för en fika. Sedan försökte vi i ganska dåligt väder hitta inpelningsplatserna för Rohans slätter och Pelennefield. Vi såg dom, men inte särskilt bra, och det är klart att, fint väder hade gjort en hel del for den speciella upplevelsen.

Så här skulle Rohans slätter sett ut om inte dimman hade varit

Vidare söderut stannade vi i Lake Tekapo. En sjö med fantastiskt färg. Mjölkfärgad turkos. (den beskrivningen hade tom Bengt Grive varit stolt över.....) Sjön ligger omgiven av mjuka alper och lite mer spetsiga i bakgrunden. Dock inte så vackert som det skulle kunna vara eftersom det nu börjar bli så torrt att man diskutterar nödslakt av får och kor och vattenrestriktioner över hela NZ.

Vi hyrde in oss i ett privat hus med utsikt över hela nejden. I Lake Tekapo finns ett litet kappel som bara rymmer ca 20 personer. Altartavlan ser ni nedan. Ett fönster med utsikt over sjön och bergen. Häftigaste altar tavla jag vet även om den av Kasiulis (Förlarade Sonen) i Borstahusens Kapell smäller högre på den emotionella skalan.

Altartavlan i Chapel of the Good Shepherd

Dagen efter gjorde vi en utflykt till Mt Cook. Högsta berget i denna världsdelen. 3754 möh.

Enligt mig tillsammans med Matterhorn det vackraste berget i världen, iaf som jag sett. Man kör upp till en liten by som heter Mt Cook och därifrån kan man gå lite olika turer bl.a upp till olika glaciärer och dess kalvningsjöar. Vi gick upp till Tasman glaciär som är den största även om den i vissa avseenden inte ser ut som en glaciär då den är full av sten också och längst ned ser den mer ut som en rullande stensamling. Trots att den på bilden nedan inte ser så stor ut så är den faktiskt 200 m thock nere vid änden och 600 m som tjockast högre upp.

Tasman Glacier

Vi gjorde också ett försök att nå Hooker Glacier men fick vända pga av tidsbrist. Utsikten över berget härifrån var ännu bättre och det var häftigt att få gå över hängbroarna på tracken.

Hängbro over "Hooker Glacier stream" med familjen Tingstedt

Lite bättre närbild på hängbrogänget

Visst är berget vackert ??

Val,säl och fågelskådning i Kaikoura

Kaikoura på sydöns östkust är ett utmärkt ställe att uppleva djurliv. Här möts strömmar från norr med varmt vatten och kallt vatten från sydpoolen med mycket näring. Det finns också en 2000 m djup spricka i havsbotten som säkrar näring till valarna. Här finns stora bläckfiskar. Den största bläckfisken som fångats har fångats här. Den vägde 450 kg.

Hela gänget utom Bobby och Theo gav sig ut på havet och lyckades se över 100 "Dusky Dophins" samt 2 kaskelot valar. Det kräktes också en del i dyningarna....

Sälarna låg för beskådning även om Maja kom lite nära. De kan vara farliga om man kommer för nära.


En härlig eftermiddags promenad företogs också på Kaikoura peninsula. Härligt väder, fantastisk utsikt och mycket fåglar.

Vithuvad häger

Variable oyster catcher

Marlborough Sounds

I det vackra Marlborough Sounds var det softa livet som gällde.

Man vandrade på Queen Charlottes Track.

Utsikten härifrån var bedårande.

Det var också tillåtet att cykla Mountain bike på större delen av tracken.

Grymma backar.

Magnus Beijer hade älskat nedförsbackarna lika mycket som han hade hatat uppförsbackarna.

Det gick faktiskt inte att cykla, så brant var det.

Det kostade lite blåmärken på tumbaserna att desperat försöka bromsa i nedförsbackarna

Bada var också ett bra alternativ.

Antingen i poolen som barnen eller i det salta havet som Bitta

Alternativt kunde man beundra utsikten

Antingen på morgonen

eller på kvällen

Mormor och Morfar !!

Vi grupperade om oss till Portage i Marlborough Sounds.Marlborough Sounds är ju kännt för de flesta som dricker vin. det är NZ största vindistrikt med ffa vita viner. Dock har vindistriktet mycket lite med Marlboroughs Sounds att göra. Sounds betyder fjord eller vik ungefär. Hela området är uppflikat i mängder av bukter och vikar och det bor i stort sett inga människor här.


Utsikten från vårt rum var magnifik.!











Det mesta man kan göra här är att gå promenader, cykla, bada, och kayaka. Helst går man på Queen Charlottes Track som löper längs en bergsrygg ca 200-400 m över havet mellan Queen Charlotte Sound och Kenepuru Sound.
Även här är det så vackert att man inte vet hur man skall gradera allt det vackra.
Det är som Lars Landen utryckte det, "som att köra omkring i ett vykort hela tiden".
Idag skulle vi äntligen få träffa mormor och morfar. Alla var på helspänn. Vi åkte över berget ned till Torea Bay där de två skulle anlända.



Mormor och morfar anländer efter att ha flygit fyra stäckor från Köpenhamn till Wellington, tagit taxi till båten, sedan färja till sydön och vattentaxi ut till lilla Torea Bay där vi mötte dom på en liten brygga. På andra sidan jorden. Helt fantastiskt. Kaviar, knäckebröd och Bamsebok (tack, Anders Stenman!) var helt perfekt. Vi har verkligen längtat och alla var glada.

Vi firade i champagne!!!! som sig bör naturligtvis med dessa connaiseurer. Champagnen kom från Montana Brancott Vinery, Marlborough Sounds.

Abel Tasman

Abel Tasman är troligen den vackraste nationalparken i NZ. Säkert är att den är en av de allra minsta. Den ligger med böljande kullar täckta av tempererad regnskog och underbara stränder insprängda. Visserligen är det enormt mycket mer folk och hus och aktiviteter här än för 15 år sedan när Bobby var här senast. Detta spelar hur som helst ingen roll, detta är ett av Guds paradis.

Vi spenderade dagarna med att simma och bada i varmt väder och vatten. Moa och Åsa hyrde kajak och paddlade ut till "det delade äpplet". Tyvärr hyrs det inte ut kajaker till barn under 10 år och vår egen kunde vi inte ha med oss denna gång. Maja och Theo var hur som helst glada med att bara bada.

Efter några dagar kom familjen Landen ifatt oss och tillsammns gick vi en av sträckorna på den fina Abel Tasman coastal track. Lasses fot hade nu nästan helt läkt och vandrinssandlaerna kunde nuUpp och ned över kullar och ned till nästan öde stränder. Paradis. Eftersom turismen är så utbyggd här nu kunde man åka vattentaxi ungefär som stadsbussarna i Lund. Enda skillnaden är att vattentaxin inte försöker köra ihjäl cyklister.

Därför kunde vi i alla fall välja att gå en av de vackrare delarna på tracken som också denna räknas bland "NZ 10 great walks". Vi bodde kungligt på stranden i Kaiteriteri på gränsen till nationalparken.

Dagen efter for vi vidare mot Marlbororgh Sounds och för att hämta upp mormor och morfar som nu har landat i Wellinton- Familjen Landen lämnade vi på en båt i Anchorage Bay där de mötte upp en annan av sina vänner. en skön skille som heter Nils.

Northland

Det är ca 75 mil till Bay of Islands i Northland från Wanganui. Bay of Islands är en av de mer kända turist/semester destinationerna på NZ. Det är lätt att förstå och man slås av den vackra naturen. Så mycket "Bay of Islands" är det väl inte när man som svensk är uppvuxen med både Stockholms och Göteborgs skärgård.

Det sägs att det finns 144 öar i området men då har de nog räknat med alla stora stenar också. Vi räknade till ca 20 öar. Mitt ibland dessa öar simmar en massa delfiner, stränderna är av härligt gulvit sand och vattnet går i turkos.

De första dagarna var vi mitt i sviterna efter en cyclon och vädret passade sig mer för utflykter.

Vi åkte till Northlands västkust för att se fantastiska kauri träd. Kauri är världens näst största trädart. De blir inte så höga ca 40 meter men stammen kan bli över 17 meter i diameter. Det häftigaste är dock åldern. Vi såg det äldsta och största, Tane Mahuta (Skogsguden) och det är ca 2000 år gammalt. Häftigt.

På Northlands västkust finns också ett landskap fullt med sanddyner/sandberg ca 150 till 200 meter höga. Där klättrade vi runt, hoppade, rullade och åkte bodyboard nedför. Mäktigt.

Vi stannade också på 90 miles beach. Den är visserligen bara 64 miles (102 km) lång men helt underbart. Bussar och bilar körde omkring och var man grävde fick man upp jättegoda TuaTaras ( mussel/snäckliknande djur)

Dagen efter for vi NZ nordligaste punkt. Dimmigt värre, men ibland lättade dimman så att vi kunde se Stilla havets vågor möta tasmanska havets i en välkänd vågbrytning utanför nordspetsen. För dom som undrar är det härifrån 18029 km fågelvägen till London.

Därefter blev det fint väder och vi spenderade dagarna med att simma, kayaka och titta på delfiner. Tyvärr kunde vi inte simma med eftersom de hade små bebisar. Synd men kanon ändå.

Vi hann också med en eftermiddag på Waitangi där traktatet som skapade det nya NZ skrevs på av Maori hövdingar och regeringsrepresentanter från England. NZ blev då formellt en "dominion" men maoirierna behöll landrättigheter och mycket annat som många andra överkörda infördingar aldrig fått (jmfr Indianer och aboriginies).

Vi körde sedan hem över natten till Wanganui för att tvätta och förbereda oss inför nästa etapp.

Sydön.

Familjen Landen på besök...

Nästa besök till Wanganui var familjen Landen som hastade ned nästan direkt från flygplatsen för att hinna träffa oss innan vi for iväg på vår egen semester. Härligt att träffas och efter en god BBQ kväll åkte vi tillsammans upp för lite paddling på Whanganui river.

Familjen Landen lyckades dock i det fina vädret välta hela canadensaren i en av forsarna. Vi andra hade klarat oss igenom och genom sk icke-kommunikation misslyckades vi med att förmedla att det inte var bra att köra i den forsen. Nåval allt gick väl förytom en helt dränkt kamera och en skrapad fot (Lars). Enligt Lars var forskada så allvarlig att hela semestern var i fara, men efter lite omplåstring kunde vi nog konstatera att dt inte var så även om Lars hade rejält ont.

Så har mycket action har inte haft i Whanganui sedan Bobby krockade.

Dagen efter körde vi lite sightseeing och köpte en ny kamera till Landéns.

Hur kul som helst att träffas och vi får väl se om Landens blir NZ bor de också...

Dagen efter åkte vi åt varsitt håll med hopp om att kanske ses i Nelson om en ca vecka. Landens körde mot sydön och vi började den långa färden mot Northland på nordöns spets.

Att söka jobb på NZ

Jättekul med alla läkare som hittar till bloggen. Jag skall försöka svara med brev men för andra som kollar här så kan jag bara kort konstatera att det är mycket trevligt att jobba här. inte många nackdelar om man kan fördra det engelska lite hierarkiska systemet.

Det är trots detta svårt att få jobb och det beror mest på NZ sjukhus helst anställer folk från det gamla samväldet för då vet de att de får någon som kan "systemet".

Hur som helst så är det enklast att få jobb som ganska ung läkare (efter AT) då får man visserligen så att säga "köra mjölken" med mängder av pappersarbete. den andra möjligheten är att komma hit som specialist och då är det bäst om man i alla fall har 7-10 års erfarenhet efter specialistexamen. Annars kommer man nog inte ifråga.
Dessutom är det svårare att komma ifråga om man kommer från en smal specialitet, dvs kirurgi, urologi, anestesi är lättast. Medicin är lite mer olika än andra specialiteter och därför svårare.
Generellt saknas det mycket doktorer här på NZ, (Oz är ganska fullt) men trots detta är det svårt för oss svenskar att få jobb....

Bästa strategin är att ta kontakt med de olika rekryteringsfirmor som finns på nätet. Ex Wavelength och Global Medical Staffing. Även om de flesta sjukhus helst inte vill använda detta så är det så de allra flesta fått jobb, dessutom får man ovärderlig hjälp av dessa (och tro mig, det behövs).
http://www.wave.com.au/
http://www.gmedical.com/

Innan kontakt tages bör man klarat av IELTS (international english language testing system) http://www.folkuniversitetet.se/templates/Page.aspx?id=12607.
Det behövs 8 i snitt av 9 och inte mindre än 7 på någon av de fyra delmodulerna för att komma ifråga. Krävs numer av alla sjukhus (och medical council) i NZ och Oz-land.

Kolla dessutom in era CV. Ett vanligt svenskt räcker inte, man måste sälja sig betydligt mer än vad vi är vana vid.

Hoppas detta hjälper lite i era efterforskningar.
Lycka till.

Ett oväntat besök

Mitt i värsta jourruschen fredag eftermiddag så ringde mobiltelefonen och någon pratade svenska. Det var fd medicinstudenten och nyblivna ST läkaren Tina som hade luskat upp sin gamle amanuens via nätet och undrade om det kunde bli någon visning av Wanganui Hospital. Tina och Fredrik var här för lite semester och klättring (oklart vilken ordning). Jättekul med besök så de stannade både på grillning och övernattning innan de fortsatte till sydön och lite bouldring.

Sir Edmund Hillary död

Världens mest kände Kiwi har gått ur tiden, 89 år gammal. En stor man som är mycket saknad här på NZ. Den ende Kiwi som varit riktigt känd i världen sägs det bla. Minnesprogrammen avlöser varandra och nästa vecka kommer han att begravas med en statsbegravning.

Vi har förstått att Hillary gjort många goda gärningar, genom att starta många olika goodwillprojekt här på NZ, skolor, utvecklingscentra mm, men framförallt för sherpas i Nepal.

En annan nyhet som slagit stort är att 2 tosiga australiensare nu stigit i land som de första att kajaka över Tasmanska havet. 3300 km och 60 dagar tog det. Hallå..?? De förlora ca 12 % av sin vikt och hade svårt att gå iland. Göran Kropp varning på sådan idioti säger jag.

Tongariro Crossing igen..

Så har också Åsa och Lotta gått Tongariro Crossing, denna tur av många ansedd som den bästa dagstturen i världen. När man ser bilderna förstår man varför, eller hur.

Lotta och Åsa med Sagan om ringens Domedagsberg i bagrunden.

Emerald Lakes i bagrunden och Blue Lake allra längst bak.

Lotta och Jörgen for vidare mot sydön och väntande husbil. De planerar att ta sig runt sydön på 10 dagar och flyga tillbaka från Queenstown.

Ett härlig besök har det varit med mycket grillning och några öl..hi-hi. Theo saknar redan Max. Min kompis skall leka med mig idag, var är han...

Mt Taranaki

Den fjärde Januari åkte Jörgen och Bobby till Mt Taranakis fot för att bestiga detta vackra berg som reser sig nästan direkt från surfstränderna och kohagarna till 2518 möh.

Vi började på ca 900 möh och efter en snabb klätrring stod vi toppen ca 3,5 timmar senare. Andfådda men mycket nöjda. Pa ca 2000 m höjd gick vi igenom molnen.
Väl uppe på toppen kunde vi se toppen på Mt Ruapehu, delar av slättten mot Wanganui till och delar av Tasmanska havet.
Mäktigt att sitta i snön och äta lunch. Vindstilla, soligt och i shorts/t-shirt.

Vägen ned gick snabbare men kostade en del på knä och lår.
Berget är fantastiskt vackkert och naturligtvis mytomspunnet. Det är också det mest bestigna i landet

På väg upp. Äntligen förbi molnen. Ganska brant eller hur ?

Sista biten upp mot Kratern..

Uppe i kratern och snön, på väg mot toppen

På toppen, 2518 möh.

Utanför VÅR kust !!!!

Kolla vad som fotograferades utanför kusten här i Wanganui. 4 dykare som brukar dyka och harpunfiska och plocka skaldjur (jo, det är tillåtet) såg denna best för 2 dagar sedan.

4.5 m lång och tydligen en ung hona. Grabbarna tog bilden genom att 2 höll den tredje upp och ned och doppade honom ned i vattnet. Vågligt på gränsen till sammanbrott.

Plötsligt blev det inte lika självklart att bada. Vi som trodde att dessa höll sig på andra sidan Tasmanska havet.

Cathedral Cove

Bara några bilder från ett par underbara dagar vid Hahei Beach och Cathedral Cove på Coromandels nordost sida. Vi paddlade in och ut i grottor och pausade på härliga stränder.




Till Catherdral Cove kunde man också gå ned, ca 40 min gångväg. Kul så att barnen också fick se detta. Max och Theo tävlade dit och var ordentligt trötta efteråt.

Vi avslutade det hela med att träna på kajaksurfning.