Slappa hela helgen..

Efter alla resor och inför Bobbys förestående Indienresa så har vi bara tagit det lugnt i helgen. Lekt och badat. Temperaturen är just nu perfekt, både i vattnet och luften. Idag har vi både kajaksurfat och bodysurfat.
Dagens händelse var annars fyndet av en skadad pingvin. En "blue pingvin". Den var troligen blind på ena ögat. Någon ringde Bird Rescue" och mycket riktigt kom de och hämtade pippin. Den kördes sedan till Palmerston North (72 km bort) för veterinär koll. Om de inte kunde fixa till den så skulle den få åka till "Marineland" i Napier och bo där.
Ibland smyger det in sig en känsla av att det faktiskt finns mer resurser för djuren här än för människor...

Tillbaka i kvarnen..

Efter en härlig semester kom vardagen igen. det är väl i och för sig det som gör att semestrar är kul..
Fick min beskärda del när jag var bakjour fem dagar i sträck och lyckades få en massa att göra. Det är ju klart att någon gång måste det ju också hända här.
Tjejerna var däremot riktigt glada över att få börja skolan igen. Nya klasser men många kändisar ändå. Theo gled direkt in till sin dagisfröken Polly och sade "cars" för hon hade fortfarande de kvar i skåpet-

Inom Health New Zealand händer det mycket nu. De har precis släppt sin första rapport om skador orsakade av sjukvården. Inte mycket att yvas över, de har de flesat andra länder hållt på med länge. Dessutom säger en sådan rapport ingenting då den bygger på helt frivillig rapportering. Vissa "landsting" har inga inrapporterade problem andra väldigt många. Hmmm vad kan det bero på??
Dessutom har den nye hälsoministern gått lös ordentligt. Han har avskedat direktören för Wellingtons sjukvårdsområde pga av dålig ledning och hotar att upplösa ett annat sjukvårdsområde (Hawkes Bay) om de inte på en vecka (!!) visar tecken på att sanera sin ekonomi. Detta på sin första månad som minister. Hallå.
Man skall komma ihåg att pengarna här inte räcker till för den sjukvård man önskar sig. det har en del "landsting" kommit på men ministern tänker inte backa eller ge dom mer pengar.

Imorgon är det dessutom möte inom Läkarförbundet om vi skall strejka eller inte. Vårt löneavtal löpte ut för exakt 19 månader sedan och man har inte kunnat komma överens om ett nytt.
Det saknas läkare i alla kategorier nu. Detta för att de flesta inhemska doktorer flyr till välbetalda Australien och utlänningar är i de flesta fall inte önskvärda. Tom sydafrikaner tvingas nu göra om examen etc.
Det är helt klart att det är någon i den här soppan som inte gör sin matte.

Punakaiki Pannkaks klippor

Längre upp på sydöns västkust ligger Punakaiki. Här har naturen mha av kemisk erosion samt väder/vind skapat stenformationer som ser ut som stora högar med pannkakor. Hela kusten på denna sträcka är makalöst vacker.


Vi börjar nu få ont om tid för att se allt man skulle vilja se, så Paparoa och Kahurangi national parker fick vi skippa. I dessa parker skall det finnas alla möjliga klippformationer, grottor mm.

Istället åkte vi vidare genom Buller Gorge. En ravin som floden Buller skapat. Hissnande landskap. I denna ravin finns NZ längsta swingbridge som vi naturligtvis var tvugna att gå över. Inte så högt över vattnet dock. Bara ca 25 m. Bron var 116 meter lång och svajade rejält i vinden. Dagen avslutade med övernattning i St Arnaud nära Lake Rotoiti i Nelson Lakes national park.


Imorgon åker till Wanganui för skola och jobb och för att visa mormor och morfar var vi bor och lever.


Det har varit 16 otroligt intensiva dagar på denna vackra ö. Det känns som om vi varit borta i 3 månader med allt vi hunnit se och uppleva. Stackars Thomas och Bitta är fullproppade med intryck så de kommer nog att gilla att ligga lågt i Wanagnui i fyra, fem dagar.

Glaciärerna

Mitt på sydöns västkust ligger de två glaciärerna Fox och Franz-Joseph. Detta är de enda glaciärerna som börjar i alper men slutar vid havet, omgivet av regnskog. En ganska märklig känsla att blanda glaciärer med regnskog. Instinktivt känner man att dessa två naturfenomen inte hör ihop.
Hur som helst, detta borgar för en aktiv glaciär som rör sig mycket och kalvar och håller på en hel del.
Dessutom växer båda glaciärerna sedan 1975 så det där med global uppvärmning kanske inte är så lätt ändå.
Vi gick ända fram men överraskades av horribla veritabla ösregn. Åsa hade den nya Nikon kameran i sin ryggsäck. Tyvärr var denna vattentät på fel sätt. Den fylldes med vattnen från regnen och i denna lilla pol i ryggsäcken låg kameran som nu är ett minne blott. Nedan är den sista bilden som togs.

Franz-Joseph Glacier

Denna dag hann vi också se Jade fabriker i Hokitika men vi fick ställa in turen till Otaro för att se vita hägrar. Vädret var för dåligt.

Westland

För att komma till västkusten på sydön måste man köra över ett av de tre passen. Vi körde över det sydligaste, Haast pass. Vägen här är öde och vacker. Man kör förbi mängder med vattenfall och hela tiden längs Haast river. Det är fortfarande öde när man kommer fram till västkusten eller distriktet Westland. Mycket få människor bor här pga av det myckna regnadet och den karga och vilda kusten. Det regnar ca 7000 mm årligen i Milford Sound, 4500 mm i byn Haast och nästan 25000 mm i Hokita längre upp på kusten. Man kan få så mycket som 24 inch på 24 timmar. (24 inch=600mm). Då kan man komma ihåg att sommaren 2007 fick vi under regnrekorden i juli ca 250 mm på en månad. Man kan förstå varför det är lite svårare är att leva här...

Moa och Maja framför Thunder Falls vid Haast River.

Maja badar i iskalla, kristallklara Haast River

Thomas Bluff var en av dagens höjdpunkter. Inte för att Thomas är en bra bluffare utan för att vi satt och letade efter Thomas River som enligt kartan skulle ligga här någonstans. Den hittade vi inte och inte såg vi heller Thomas Range (Thomas bergen) som också skulle ligga här.


Bitta i Tasmanska havet. Vi vågade oss bara några meter ut i havet eftersom vågorna och underströmmarna var starka. Mäktigt och vilt och många vackra stenar.

Äventyr i Queenstown

Efter stopp i Wanaka kom vi fram till Queenstown.

Queenstown är en stad som växt med över 500% sedan Bobby var här för 15 år sedan. Det går inte att känna igen sig. Där det låg Bungyföretag förr ligger det nu Louis Vitton butiker. Japaner vimlar det av överallt.

Med detta i minnet är det ändå så att det är bekvämt med Queenstown om man gillar äventyr for detta skulle verkligen kunna kallas Äventyrarnas Disneyland. Tillrättalagt men "easy accesible".

Förutom att ströva omkring och bada satsade familjen på två aktiviter. Rafting på Shotover River eftersom detta var ett av de äventyr man kunde göra alla tillsammans. Vad vi missade när vi anmälde oss var att det riktiga äventyret låg i att ta sig dit.

Vi körde i en en inte alltför nyligen besiktigad buss över ett bergspass och sedan nedför en grusväg där man bara ibland med knapp marginal fick rum med båda hjulparen. Det var i stort sett under 20 minuter hela tiden 100 meter stup vid sidan om vägen och det känns bara löjligt att säga att det naturligtvis inte fanns några vägräcken.

Denna grusväg i lösgrus/sandlådegrus skulle nog inte kunna exstistera i Sverige. Jag tror faktiskt att den skulle vara förbjuden av kommuner och vägverk även om det var en privat väg.

Vägen förr och nu..vad tror ni ?? Någon som vågat åka ??

Nåja, vi överlevde uppenbarligen även om mormor inte mådde bra av detta, Åsa hade sin första höjdskräcksupplevelse och Thomas hade aldrig hade varit med om någonting liknande innan.

Väl framme byttes det om till våtdräkter och flytvästar. Vi försågs med paddlar och sattes i en stor gummiflotte. Vi paddlade och åkte igenom forsar och lite lugnare vatten. Av och till när forsarna var mindre fick vi alla hoppa i och flyta med i strömmarna/forsarna.

Rafting gänget

Vi stannade vid en klippa för att göra "the rock jump". Ca 2 till 3.5 meter hopp ned i den strömmande floden beroende på varifrån man hoppade.

Maja gör the "the rock jump", ca 3 m upp

Theo var den yngsta någonsin !! som gjorde detta och morfar Thomas vara nära att bli den äldsta. Innan ni anmäler oss till barnavårdsnämnden så var det så att Bobby tog emot Theo i floden.

Så här såg det ut ungefär..

Dagen efter försökte halva gänget flyga in till Fjordland eftersom det är så extremt långt att köra dit. Tyvärr blåste det för mycket nere i Fjordland så den dagen spenderade vi istället med att utforska guldgrävarstaden Arrowtown, lite vingårdar, den ursprungliga Bungy bron (Kawarau)och ytterligare några inspelningsplatser från Sagan om Ringen (the Ford of Bruinen).

Sedan blev det dags for Canyoning för Bobby, Åsa och Moa. De andra var för små för att få följa med. Vi försågs ännu en gång med våtdräkter och flytväst men också med klätterselar etc,

Vi gav oss iväg i en ravin där vi omväxlande simmade, gick, hoppade, åkte, klättrade och hissade oss fram. Resan bästa upplevelse tyckte vi.



Moa var enormt modig och imponerade på alla med att åka rutschkana baklänges nedför stenarna, gå nedför lodräta väggar samt hoppa 6m hoppet ned i den lilla "streampoolen". Vi har rörliga bilder på detta också.

Moa hoppar...!!

Bobby klättrar upp...

Tre dagars intensivt upplevande. Nästa etapp blir bil över alperna och Westlands. Tyvärr fick Fjordlands skippas men det är möjligt att familjen Tingstedt återkommer dit under hösten.

Lake Tekapo och Mt Cook

Efter Kaikoura körde vi vidare mot syd. Stannade i ganska charmiga Christchurch för en fika. Sedan försökte vi i ganska dåligt väder hitta inpelningsplatserna för Rohans slätter och Pelennefield. Vi såg dom, men inte särskilt bra, och det är klart att, fint väder hade gjort en hel del for den speciella upplevelsen.

Så här skulle Rohans slätter sett ut om inte dimman hade varit

Vidare söderut stannade vi i Lake Tekapo. En sjö med fantastiskt färg. Mjölkfärgad turkos. (den beskrivningen hade tom Bengt Grive varit stolt över.....) Sjön ligger omgiven av mjuka alper och lite mer spetsiga i bakgrunden. Dock inte så vackert som det skulle kunna vara eftersom det nu börjar bli så torrt att man diskutterar nödslakt av får och kor och vattenrestriktioner över hela NZ.

Vi hyrde in oss i ett privat hus med utsikt över hela nejden. I Lake Tekapo finns ett litet kappel som bara rymmer ca 20 personer. Altartavlan ser ni nedan. Ett fönster med utsikt over sjön och bergen. Häftigaste altar tavla jag vet även om den av Kasiulis (Förlarade Sonen) i Borstahusens Kapell smäller högre på den emotionella skalan.

Altartavlan i Chapel of the Good Shepherd

Dagen efter gjorde vi en utflykt till Mt Cook. Högsta berget i denna världsdelen. 3754 möh.

Enligt mig tillsammans med Matterhorn det vackraste berget i världen, iaf som jag sett. Man kör upp till en liten by som heter Mt Cook och därifrån kan man gå lite olika turer bl.a upp till olika glaciärer och dess kalvningsjöar. Vi gick upp till Tasman glaciär som är den största även om den i vissa avseenden inte ser ut som en glaciär då den är full av sten också och längst ned ser den mer ut som en rullande stensamling. Trots att den på bilden nedan inte ser så stor ut så är den faktiskt 200 m thock nere vid änden och 600 m som tjockast högre upp.

Tasman Glacier

Vi gjorde också ett försök att nå Hooker Glacier men fick vända pga av tidsbrist. Utsikten över berget härifrån var ännu bättre och det var häftigt att få gå över hängbroarna på tracken.

Hängbro over "Hooker Glacier stream" med familjen Tingstedt

Lite bättre närbild på hängbrogänget

Visst är berget vackert ??

Val,säl och fågelskådning i Kaikoura

Kaikoura på sydöns östkust är ett utmärkt ställe att uppleva djurliv. Här möts strömmar från norr med varmt vatten och kallt vatten från sydpoolen med mycket näring. Det finns också en 2000 m djup spricka i havsbotten som säkrar näring till valarna. Här finns stora bläckfiskar. Den största bläckfisken som fångats har fångats här. Den vägde 450 kg.

Hela gänget utom Bobby och Theo gav sig ut på havet och lyckades se över 100 "Dusky Dophins" samt 2 kaskelot valar. Det kräktes också en del i dyningarna....

Sälarna låg för beskådning även om Maja kom lite nära. De kan vara farliga om man kommer för nära.


En härlig eftermiddags promenad företogs också på Kaikoura peninsula. Härligt väder, fantastisk utsikt och mycket fåglar.

Vithuvad häger

Variable oyster catcher

Marlborough Sounds

I det vackra Marlborough Sounds var det softa livet som gällde.

Man vandrade på Queen Charlottes Track.

Utsikten härifrån var bedårande.

Det var också tillåtet att cykla Mountain bike på större delen av tracken.

Grymma backar.

Magnus Beijer hade älskat nedförsbackarna lika mycket som han hade hatat uppförsbackarna.

Det gick faktiskt inte att cykla, så brant var det.

Det kostade lite blåmärken på tumbaserna att desperat försöka bromsa i nedförsbackarna

Bada var också ett bra alternativ.

Antingen i poolen som barnen eller i det salta havet som Bitta

Alternativt kunde man beundra utsikten

Antingen på morgonen

eller på kvällen