Auckland, förtöjningar och hejdå

Så kom vi till Auckland till slut igen och slutet på detta äventyr och år. Lyckligt ovetande om svåra stormar här igår. Vi landade tidigt i morse som ett av de första planen efter att landningar/takeoff varit inställda.

Vi har spenderat dagen med att göra Auckland som man skall, dvs i Sky Tower, i hamnen och på North Shore. Det har dock regnat hela dagen.

På North Shore hittade vi båtar lite här och där som slitit sig från förtöjningar igår. De låg längs med kustvägen och på strandpromenaden.

Detta fick oss att tänka på Morfar Thomas som alltid varit noga med bojar och förtöjningar. Kanske är det så att vi svenskar har svårt att slita oss och att vi alltid kommer hem av den anledningen.

Detta blir tack och adjö till Nya Zeeland, ett land som vi älskar och kommer att hålla nära hjärtat. Tack och adjö till denna blogg som kanske återuppstår i annan skepnad...

Förtöjningen, bojen och ankaret höll..

Vi kommer hem igen....

Muri Beach - Rarotonga

Tillbaka på Rarotonga inkvarterade vi oss i en väldigt lyxig och spatiös villa ca 84 cm från vattenkanten. I stort sett egen pool snett framför huset och ännu närmre havet. Vilken kanon avkoppling/avslutning på detta år/äventyr.


Verandan på huset i Muri Beach - Rarotonga - Cook Islands

Frukost i soluppgången..., nåja

Vi fick låna en bil och körde in till huvudstaden Avarua för lite fika, frimärken och bredband, därav detta inlägg. Annars snorklar vi mest. Även här: fantastiskt.


Dopp i lagunen utanför verandan

Om någon undrade om hjälmar på förra inlägget så är det inte lag på det. De försökte införa det men fick ge sig mot folkopinionen. Våra barn hade hjälm iaf.

Imorgon/inatt mot Auckland för en "sista natt med gänget". Barnen tycker det är lite orättvist, vi fluger fredag natt mot lördag kl 02.00 och kandar söndag morgon i Auckland kl 05.00. Inget lördagsgodis alltså.

Aitutaki

Aitutaki har varit en en meditativ upplevelse.

Människor som vi mött har varit så vänliga och nedstressade. Ron, vår bungalow värd som är en fd pärl fiskare från Manihiki, Puna och hans fru Aia som båda är fd lärare men nu varit våra snorkelvärdar, Sonja (från Österrike/Canada ursprungligen) med sin biovänliga trädgårdsodling, cafe och kokosnötskaka.

All snorkling som vi upplevt har varit grym. Vi ställde in planerad dykning eftersom snorklingen var så bra och vi kunde uppleva den tillsammans. Ja utan den lätt vattenavståndstagande Theo förstås. Vi har sett massor med sköldpaddor, muränor, jättemusslor (ca 1 m), bläckfiskar och den vanliga samlingen fiskar förstås. Korallerna var definitivt bättre på Fiji och det var mer fiskar där men här på Aitutaki är det större och maffigare fiskar och den vita havsbotten ger snorklingen en känsla av att man badar i ett akvarium. Vi har varit runt i olika delar av lagunen och snorklat. På många ställen har sköldpaddorna tittat upp på oss och kollat läget.
Vi har gått i land på de 7 obebodda öarna i atollen. Atollen Aitutaki består ju förutom av huvudön Aitutaki flera mindre obebodda (15 st) holmar.

Maten har varit kanon. Fisk hela tiden och även här fanns den citronmarinerade fisken som på Fiji hette Kokoda. Här kallas den Ika Mata men är lika god. Vi har ätit grillad Wahufisk och Tunafisk, kokosmjölk inlagda langustrar och lyssnat på historier från de olika ögrupperna i Cook Islands, Manihiki, Aitu, Palmerston.

Vi har hyrt mopeder, (gissa vem av oss som gillade detta??), och kört runt på alla små vägar, tittat på deras musselodlingar, fikat hos vänliga människor invandrade till Aitukai från många möjliga hörn av världen men främst NZ Om man tillhör en av de tre stamklanerna på Aitutaki (och egentligen i hela Söderhavet) kan man bara komma tillbaka till öarna och ”claima” sin rätt. Man får då en avstyckad del av klanens mark som sin egen tomt att bygga hus på.

Vi har snorklat ännu mer och bestigit den högsta toppen 124 möh.

Sista kvällen var vi på Island night med dans, mat och musik. Jättekul och gissa vem som blev uppbjuden igen av de lokala dansarna…?
Theo visade stor talang när han kunde köra samma benskak som killarna från Aitutaki.

Tyvärr kommer allting till en ände även i paradiset och vi flög tillbaka en vecka senare till Rarotonga med minnen av paradiset. Vi kan bara varmt rekommendera detta paradis till alla.

Aitutaki från flygplanet.

Cook Islands

Så har vi då till slut lämnat Wanganui. Tårar och avsked. Lite ovanligt för oss så blev det lite stressigt poå slutet. Vi underskattade packningsproceduren och tisdschemat blev späckat den sista dagen. Vi fick köra i lite för hög fart till Wellingtons flygplats. Väl där i knapp tid så var det bara att vänta för allt var försenat med en timme. Sedan flyg Auckland, flygplatshotell i Auckland airport, upp i ottan för incheckning kl 06.00. Tur att man är barnfamilj för då går man förbi alla andra i kön….hi-hi. Sedan avfärd Cook Islands.

Cook Islands är 15 öar eller atoller med småöar. Det finns ca 18.000 invånare varav 14.000 på huvudön Rarotonga. Näst folkrikast är atollen Aitutaki med 1600 invånare, 18 km2 ca 30 mil norr om Raronga. Cook Islands delas också upp i de södra och de norra öarna. Nästan alla människor bor på de 9 södra öarna och bara 1500 människor på atollerna i norr. I norr och främst på Manihiki finns odlingarna för svarta pärlor, en av de stora exportvarorna/inkomstkällorna.

Hit flög vi en fredagsmorgon i juli 2008. Vi flög jetplan, Boeing 747 i ca 4 timmar för att landa på en ö som inte är större än 10x6 km. Mitt i ingenstans, liksom. Vi spenderade en eftermiddag längs nordkusten på ett Cafe/restaurang med att softa och fika. Väl där så fick vi skådespel precis utanför revets kant så hoppade och dök knölvalar…!! Magiskt, så där på 100-150 meters avstånd.
Vi flög sedan vidare från Rarotonga med Air Rarotongas mindre plan, ett tvåmotorigt 10 sitsigt åbäke. Flygturen var fantasiskt i alla fall. Med fullmåne i öst och solnedgång i väst flög vi 30 mil norrut till en ännu mindre flugskit på kartan, Aitutaki, och landade i paradiset…..

Bokslut Wanganui

Hur sammanfattar man något som man djupt inuti inser har ändrat hela ens familj och ens eget innersta???
Jag skall inte försöka spela oförstående att vi inte varit medvetna om de krafter som kmommer i gungning när man lämnar en ganska invand miljö, upptrampade spår och redan grundlagda värderingar, men....
Det har varit för oss ett enormt lärorikt år på de flesta sätt. Vi har, ännu en gång, nu tillsammans med barnen för första gången, förstått hur bra Sverige är och hur begränsat Sverige är. Vi har lärt och tagit del av en annan värld som vi innan vi kom hit trodde skulle vara så mycket mer likt vår egen. Barnen har vidgat sina vyer för första gången, insett hur stor och liten världen är.

Vi har lärt känna Nya Zeeland ut och in. Vi har nått stor förståelse för hur Söderhavs nationerna, främst Samoa har det genom våra fantastiska vänner Semisi och Eva Aiono. Hur värderar man det går det att värdera? skall man ens värdera det eller bar njuta av det faktum att det finns underbara människor överallt på vår jord?

Idag har vi tagit farväl av alla vänner, kompisar och kollegor. Avskeden idag har känts som ett annorlunda farväl. För första gången känns det att detta är inte ett farväl utan ett på återseende. Livet och människorna här i Wanganui och på Nya Zeeland är bara för bra för att lämna för evigt. Vi behåller skattekort och bankkonto, ansöker om permanent arbetstillstånd, för man vet ju aldrig..

Några av de saker vi definitivt minns är

• Canyoining i Queenstown
• Regnet på västkusten
• Valarna i Kaikoura
• Petes Pies
• Carlton School
• Monkey bar and Flying Fox
• The Cracked Pepper Cafe i Wanganui
• Kiwiungen i Rotorua
• Vädret på Mt Cook
• The Orange Cafe
• Indigo Restaurant i Wanganui
• Toppen på Mount Taranaki med Jörgen
• Korean Barbecue restaurang I Wellington
• Tongariro Crossing
• Mt Victoria i Welllington
• Queen Charlottes Walkway
• Promenader runt Virginia Lake
• Löprundor upp till Durie Hill
• Karate fighterna i vardagsrummet
• Wanganui River och paddling
• Parapara Road
• "Kära familjemedmmaranaer"
• Monteiths öl
• Familjen Aiono
• Alla vänner som besökt oss på nya Zeeland
• Fotbolls matcher på kalla lördagsmorgnar
• Familjen Hermann
• Vincent ordens samtal en söndag morgon på jouren...

det finns mycket mycket mer. Nu bär det av mot Cook Island och sedan mot Sverige.

Om vi hittar internet på Aitutaki kanske det blir en rad därifrån annars hoppas vi på många kära återseende i Sverige.

The Tingstedt Brownie

Here is, for all Kiwi friends, the famous recipe for the Tingstedt Brownie, as digested in July 2008 by all good friends and collegues at Wanganui Hospital.
The recipe for the Lemon Yogurt Cake is a few posts further down on this blog.

The Tingstedt Brownie

2 eggs
1 and 1/3 cups of sugar

whisk together

4 tbsp cacao
1 tsp vanilla essence
2/3 cup flour

stir in

add
100 gram of melted "half cooled" butter

add
chunks of chocolate and walnuts to own preference

Then
25 min in preheated oven of 180 degrees C

Ladda inför Peking OS

Vi är rejält i packningstagen men det finns alltid tid att träna kinesiskan inför OS i augusti.
Här nedan är några användbara fraser.

Are you harboring a fugitive? - Hu Yu Hai Ding?
See me A.S.A.P. - Kum Hia Nao
Stupid Man - Dum Gai
Small Horse - Tai Ni Po Ni
Your price is too high!!! - No Bai Dam Thing!!
Did you go to the beach? - Wai Yu So Tan
I bumped into a coffee table - Ai Bang Mai Ni
I think you need a facelift - Chin Tu Fat
It's very dark in here - Wai So Dim?
I thought you were on a diet - Wai Yu Mun Ching?
This is a tow away zone - No Pah King
Do you know lyrics to the Macarena? - Wai Yu Sing Dum Song?
You are not very bright - Yu So Dum
I got this for free - Ai No Pei
Please, stay a while longer - Wai Go Nao?
Meeting was scheduled for next week - Wai You Kum Nao
Stay out of sight - Lei Lo
He's cleaning his automobile - Wa Shing Ka
He is a fat man - Wun Fat Gai
Great – Fa Kin Su Pah

Träna på.......;)

New Plymouth

I helgen åkte vi på en sista utflykt. Denna gång till New Plymouth i distriktet Taranaki runt den fantastiska vulkanen Mt Taranaki (Egmont).

Taranaki är ett rikt distrikt med mjölkbönder som största orsak till detta men även NZ enda olje och gasfält ute till havs. (Jo, det är litet, men ända). New Plymouth har av denna anledning lite nyare och mer moderna byggnader än någon annan stad på NZ, förutom downtown Auckland. det är glas och krom och fräcka former.

Staden är lite större än Wanganui men ändå inte så levande eftersom den mest fungerar som centralort för omkringliggande bönder och inte så mycket som en stad i sig.

Hur som helst blev vi väldigt förtjusta i staden. För ovanlighetens skull kunde man gå längs med havet och ta in alla vågor som rullar in från Tasmanska havet. Egentligen bara Napier som haft detta innan och delvis Wellington. Det måste alltså finnas något samband till att vi tycker om just dessa tre städer....;)

Vi gick längs den 6 km långa coastal walkway i vinden och den härliga solen. Ca 18 grader i solen och fleecetröjorna åkte av. Skall det vara så här när det är vinter så OK. Då tar vi det varje dag mot den skånska gråmörkret.

Många stolliga pojkar surfade också eftersom detta är surfdistriktet nr 1 men man kan ju ändå hejda sig, kan tyckas, det var nästa "Bitta varning" på kylan i vattnet. Visserligen hade de tjocka våtdräkter på sig men de låg i ett bra tag i vattnet.

Eftermiddagen spenderades i Pukekura Park, enligt många guideböcker NZ bästa och vackraste stadspark. Den är mycket stor och innehåller stora gräsområden, "native bush" och planterade träd. Många sjöar, dammar, och bäckar. En del ser ut som japanska parker och det är väl anledningen till att en stor del av Tom Crusie filmen "Den siste Samurajen" spelades in här.

Pukekura Park Main Lake med Mt Taranaki i bakgrunden

I Pukekura Park fanns också "the Fernery". Ett växthus med 100 olika "Fern arter" alltså fräken-växter. Det fanns också lite blommor därinne, speciellt orkidéer

Blommor från The Ferney i Pukekura Park

Pohutukawasort--/-- Magnolian blommar redan

Sent söndag kväll åkte vi hemåt i perfekt månsken. Mt Taranaki nästan "lyste" i natten med all sin snö och sin närmast absurt perfekta vulkanform och gav oss en sista magisk och nästan transcendent känsla.

Skål-kineser, frost och Lemon Yougurt Cake

Här är Theo så som han spenderade fredagkvällen. Han laddar inför Peking-OS med att klä ut sig till "skål-kines". Han hade i alla fall roligt.Nedan är en bild på frosten härom morgonen. Det är nog så vitt det blir här i Wanganui. Bakom gungan skymtar ni citronträdet som nu bär hundratalsfrukter igen. Märkligt att de mognar mitt i vinern. Vi har ju också glädje av vårt grapefrukt träd borta vid transportkontoret. Den ger god morgon juice. Citroner använder vi bla i kakor.

Här nedan är ett recept som vi gillar just nu från foodnetwork.com (copyright of "Barefoot Contessa at home")

1 1/2 cups all-purpose flour
2 teaspoons baking powder
1/2 teaspoon kosher salt
1 cup plain whole-milk yogurt
1 1/3 cups sugar
3 extra-large eggs
2 teaspoons grated lemon zest (2 lemons)
1/2 teaspoon pure vanilla extract
1/2 cup vegetable oil 1/3 cup freshly squeezed lemon juice

For the glaze: 1 cup confectioners' sugar 2 tablespoons freshly squeezed lemon juice

Preheat the oven to 350 degrees F.
Grease an 8 1/2 by 4 1/4 by 2 1/2-inch loaf pan.
Line the bottom with parchment paper. Grease and flour the pan.

Sift together the flour, baking powder, and salt into 1 bowl. In another bowl, whisk together the yogurt, 1 cup sugar, the eggs, lemon zest, and vanilla. Slowly whisk the dry ingredients into the wet ingredients. With a rubber spatula, fold the vegetable oil into the batter, making sure it's all incorporated. Pour the batter into the prepared pan and bake for about 50 minutes, or until a cake tester placed in the center of the loaf comes out clean.

Meanwhile, cook the 1/3 cup lemon juice and remaining 1/3 cup sugar in a small pan until the sugar dissolves and the mixture is clear. Set aside.

When the cake is done, allow it to cool in the pan for 10 minutes.
Carefully place on a baking rack over a sheet pan. While the cake is still warm, pour the lemon-sugar mixture over the cake and allow it to soak in. Cool.

For the glaze, combine the confectioners' sugar and lemon juice and pour over the cake.

PS 1 cup = 2.4 dl eller använd denna konverteringssida för att ändra till svenska mått/enheter

Hansel und Gretl

Ikväll har Bobby, Moa och Maja varit på Opera. New Zealand Opera (statsoperan) är på turné-resa med uppsättningen av Hans och Greta. En jättebra opera föreställning med text på engelska och lätt tillgänglig för barnen. Här är Moa och Maja innan föreställningens start.
Operahuset i Wanganui är jättefint med en bra akustik inuti och en stor balkong som ger bra utsikt från de flesta platser. Byggt i trä i slutet på förra århundradet.

Karate Kid

Ända sedan Theo såg Kung Fu Panda har det varit Kung Fu dagarna i ända. Kolla in posen nedan.
Idag köpte han dessutom en tidning som innehöll en uppblåsbar hand. Den har han slagit alla med idag.

All Blacks - Syd Afrika

Match i helgen. All Blacks mot världsmästarna från Sydafrika. Och precis som vanligt vann All Blacks. Det är bara när det är VM de inte vinner. Mentalt.....(?)
Moa och Theo snyggade till sig lite innan och körde "Hakan" tillsammans med spelarna på TV. Återigen får man säga att det var synd att vi missade matchen live (i Wellington) men de som var där höll på att frysa ihjäl i nollgradigt väder, hårda vindar och fullkomligt ösregn.

Grattis Lasse

Grattis Lasse !!

En stor dag idag. Hopppas du tar stortorsken ute i nordatlanten idag.

I vår almanacka står dagen dock som Kristi Förklarings Dag.
En händelse som ser ut som..?? eller hur skall man tolka det??

Slut på skolan

Idag har alla barnen avslutat sin skolgång på Nya Zeeland. När de andra barnen börjar 3:e terminen så är vi på Cook Island och sedan på väg hem.Det var med stor vånda som tjejerna, särskilt Moa, skildes från sina vänner idag. Mycket tårar och kramar. Moa har fått många nya vänner här och kommer så klart att sakna dem.

Maja har också fått många nya vänner och har därför nu inträtt i IT åldern eftersom hon erhållit sin första e-mail adress så att hon kan hålla kontakten med alla barnen.

"Carlton School abbreviation"

Båda tjejerna fick många lycka till brev och tom en del små presenter. Båda bjöd på svensk föreläsning och chokladbollar. Mycket uppskattat. Båda Moa och Maja blev uppkallade och fick diplom "Merit Certificate".
Maja för "being a good friend in classroom 14, we will miss you", Moa fick sitt för " excellent effort, conscientious attitude and outstanding progress".
Hela skolan klappade och tackade. Stolta tjejer som för inte så länge sedan hade helt andra tårar i ögonen när de lämnades ensamma med Mrs Wilson för ca 10 månader sedan. Ingen engelska kunde de i stort sett och nu kunde de krama om Mrs Wilson och tacka för all special hjälp de fick i början.

Mrs Wilson

Theo hade sin sista dag på dagis också. Det var mindre tumult, mest för att Theo inte är den som gillar avsked. Han beter sig mest som om det vore en helt vanlig dag, men han kommer att sakna sin Polly, det medgav han sedan på väg hem från dagis. Polly är fröken och det stora stödet och anledningen till att han ibland bryter på irländska. Theo hade sin chokladbulledag igår och det var också populärt. Theo kommer att sakna sina kompisar fast precis som när vi lämnade Lund så tar det nog ett tag innan han pratar om det i dessa termer.

Stora Forskarstipendiet

Svensk kirurgisk förening för övre abdominell kirurgi, SFÖAK, har utsett årets pristagare av stora forskarstipendiet 2008. Något överraskande (för mig i alla fall) så har jag tilldelats detta av SFÖAKs styrelse.

Stor heder att erhålla detta pris som ju utses av kollegor runt om i Sverige. Jag är stolt och hedrad och måste nu fixa till en Stipendiat-föreläsning att hålla i Umeå i slutet på augusti när priset på 100 000 delas ut. Forskningen om adherenser kan nu gå vidare mot nya mål.

En liten champagne fick man ta fram i vintermörkret för att fira.

Nu börjar det hända saker i Lingonboda..

Detta fantastiska folk.
Idag meddelade de större lokaltidningarna att man tänkt..(notera tänkt) tillsätta en kommitté som skall se över sjukvården på södra nordön inkluderande 6 landsting,Wanganui, Waiarpa, Manuwatu, Hawkes Bay och Wellington/Hutt, och ca 550 000 människor.
Det tog fyr av bara den. Visselpipor fram och de flesta lokala politiker tog chansen att visa sitt oberoende och framhäva sin stad.
Detta är mycket mer intensivt än någon annan kampanj, visselpipe-demonstration eller protestmarsch i Sverige.
Man kan undra vad som händer om de verkligen tillsätter en kommitté eller, hualigen, kommer med ett betänkande som betyder att några sjukhus läggs ned.

Det tragiska i kråksången är att översikten behövs.Man kan inte ha alla dessa sjukhus bemannade. I så fall får man vara som Norge, som faktiskt har sjukhus precis överallt där det lägger till en fiskebåt, och då kostar det PENGAR.
Nya Zeeland lägger fn ca 9.2 % av sin BNP på sjukvård vilket är helt i paritet med Sverige men per invånare ändå mycket mindre.
Men att satsa på fler helikoptrar, ambulanser, elektiva sjukhus är nog melodin i detta land om man inte vill vandra längs USAs och Australiens stig med allt mer tilltagande privatisering. Och DÅ, vet man aldrig var notan slutar för allmänheten, USA lägger 2007 16.6 % av sin BNP på sjukvård och då måste man betänka att ca 85 % av all vård är icke-privat och av betydligt lägra standard än vad vi tror.

Bio

Helgen blev bortblåst och bortregnad. Inget vidare väder för utflykt alltså. Helgen spenderades på bio. Bobby, Maja och Theo såg Kung Fu Panda. En kanonrolig film med mycket action. Moa "fick" inte följa med i "rättvisans namn" eftersom hon såg Indiana Jones filmen för en vecka sedan tillsammans med Bobby, Semisi och Noah. Den var också spännande men vi kan väl säga som så att de tidigare filmerna är bättre.
Alla var mycket inspirerade av Kung Fu filmen i alla fall. Ballonger hängdes upp i taket som träningsbollar att sparka och slå på.
I morse såg vi den rättvisa upplösningen på EM. Spanien vann. Tänk att Sverige spelade skjortan av dom för mindre än ett år sedan på Råsunda...

Kiwirekrytering.se

Nu lanseras äntligen http://www.kiwirekrytering.se/.
Vår eget bolag för rekrytering av svenska läkare till Nya Zeeland.
Hemsidan utförd med hjälp av mall därav kaffebönorna vid länkarna men annars blev det ganska bra...
Kritik och tips mottages tacksamt.

Theo snackar på dagis

Theo är ju duktig på engelska har vi förstått men han tycker ju inte om att prata engelska med oss förutom de stunder han blir lite "lurad" att göra det.

Vi gav vår lilla filmkamera till fröken Polly på dagis som spelade in lite sekvenser från dagispojkarnas lek. Ljudet är inte det bästa men man kan höra Theo prata om hur han bygger sitt rymdskepp och hur de bakar kakor och födelsedags tårtor till varandra.

Nedan är resultatet...;

Theos besök på brandstationen

Idag har Theo varit på besök på Wanganuis brandstation tillsammans med sin skola. Brandmännen var mycket hjälpsamma och gav varje barn lång tid att prova det mesta. Sitta i lastbilen, kolla slangar, spruta vatten, lyssna på sirenerna. Theo stod först i ledet och lyssnade andaktningsfullt. Han hann knappt spruta färdigt med vattnet förrän han ställde sig i kön igen.
Mamma var med och kollade läget och tog foto.

Theo med kompisarna Lexus (bak) Firooze (vä fram)

och Nathan (hö fram, bästa kompisen)

Theo sprutar med vattenslangen

Eftersnack med killarna på dagislunchen...

(Adam och Harry längst fram)

Igår kväll var det gammeldags kvartssamtal för alla tre barnen. Alla lärare öste beröm över våra barn vilket gjorde två föräldrar stolta. Moas lärare menar att Moa tom egentligen är bäst i klassen. Wow.
Vi är stolta över alla tre och tycker de har utvecklats enormt, inte bara i engelska utan också socialt och med självförtroende.

Vinterväder och Aga

Ny har intern anlänt på riktigt. Snön vräker ned sedan flera dagar på våra vulkaner Ruapehu och Taranaki. Kanske kan det bli skidor till helgen om det inte blåser för mycket. I Wanganui har vi haft det för staden karakteristiska vädret,... regn. Sedan i söndags 105 mm. Blåst har vi också.

När vädret är så här ruskigt läser man ibland nyheterna oftare. Och nu har äntligen förespråkarna för Aga eller "smacking" som det heter här vunnit.
Nu har de lämnat in, i ett andra försök att få till stånd en folkomröstning, 390 000 underskrifter angående att åter tillåta smisk.
Det har ju varit förbjudet enligt lag bara i snart 2 år men det har väl varit jobbigt för många att inte få lov att slå sina barn eller jobbigt att riskera straff om man blir påkommen.
Naturligtvis är det bra med demokrati och vi får hoppas att det finns tillräckligt med utbildade människor som röstar nej när detta skall upp till omröstning.
Kan man samla 10 % av den röstberättigade befolkningens namnunderskrifter kan man begära en folkomröstning. Detta har nu alltså hänt.

Mid(vinter)sommar

Även om vintern är mycket mildare än hemma i Skåne så är det inte helt lätt att hitta blommor på årets kortaste dag. Maja lyckades dock och om de kom från en trädgård vågar vi inte ta reda på. Enligt Maja var det inte så. Vi kunde inte binda ringar till vår midsommarstång utan använde citroner (som nu börjat mogna).

Sedan kom familjen Aiono och hjälpte oss med dansen och att fira midsommar(vinter)

Solen gick ned redan strax före halv sex så det blev till att dansa i nästan mörker.

Vi dansade alla de vanliga danserna men fick tyvärr nesligt erkänna att vi inte vet varför vi dansar dessa dansar (som ju är desamma som de vi dansar på jul..).

Inte heller internet kunde ge oss en förklaring. Någon som kan ??? Bitta ??

Här är små grodorna i alla fall och de borde ju inte ha något med midsommar att göra..

I övrigt stannade vi hemma i helgen eftersom det dels utlovades regn och dels för att Åsa nu är nästa offer för "the virus...dam-dam-dam-dam".

Hit skall vi snart...

Aitutaki är en av Cooköarna och ligger ungefär 225 km norr om huvudön Rarotonga, mitt i Still Havet, 50 min flygtid från "stora" huvudön Rarotonga som är så stor som 3 km tvärs över.

Aitutaki har ett invånarantal på ungefär 2 000 personer och den största ön i atollen är ca 3 km lång och en km bred.

Aitutaki är den näst mest besökta ön av Cooköarna och räknas som en av dom vackraste öarna i Söderhavet.

Aitutaki är en atoll med en stor lagun och rev gående runt ön.

Den första kända europeén som satte sin fot på ön var kapten William Bligh och hans besättning från "HMS Bounty" 1789. Det kända myteriet hände inte långt efter.

Någon som är sugen på att hänga med?? Kolla här då...